Italian 1476-1510 Giorgione Galleries For his home town of Castelfranco, Giorgione painted the Castelfranco Madonna, an altarpiece in sacra conversazione form ?? Madonna enthroned, with saints on either side forming an equilateral triangle. This gave the landscape background an importance which marks an innovation in Venetian art, and was quickly followed by his master Giovanni Bellini and others.Giorgione began to use the very refined chiaroscuro called sfumato ?? the delicate use of shades of color to depict light and perspective ?? around the same time as Leonardo. Whether Vasari is correct in saying he learnt it from Leonardo's works is unclear ?? he is always keen to ascribe all advances to Florentine sources. Leonardo's delicate color modulations result from the tiny disconnected spots of paint that he probably derived from manuscript illumination techniques and first brought into oil painting. These gave Giorgione's works the magical glow of light for which they are celebrated. Most entirely central and typical of all Giorgione's extant works is the Sleeping Venus now in Dresden, first recognized by Morelli, and now universally accepted, as being the same as the picture seen by Michiel and later by Ridolfi (his 17th century biographer) in the Casa Marcello at Venice. An exquisitely pure and severe rhythm of line and contour chastens the sensuous richness of the presentment: the sweep of white drapery on which the goddess lies, and of glowing landscape that fills the space behind her, most harmoniously frame her divinity. The use of an external landscape to frame a nude is innovative; but in addition, to add to her mystery, she is shrouded in sleep, spirited away from accessibility to her conscious expression. It is recorded by Michiel that Giorgione left this piece unfinished and that the landscape, with a Cupid which subsequent restoration has removed, were completed after his death by Titian. The picture is the prototype of Titian's own Venus of Urbino and of many more by other painters of the school; but none of them attained the fame of the first exemplar. The same concept of idealized beauty is evoked in a virginally pensive Judith from the Hermitage Museum, a large painting which exhibits Giorgione's special qualities of color richness and landscape romance, while demonstrating that life and death are each other's companions rather than foes. Apart from the altarpiece and the frescoes, all Giorgione's surviving works are small paintings designed for the wealthy Venetian collector to keep in his home; most are under two foot (60 cm) in either dimension. This market had been emerging over the last half of the fifteenth century in Italy, and was much better established in the Netherlands, but Giorgione was the first major Italian painter to concentrate his work on it to such an extent ?? indeed soon after his death the size of such paintings began to increase with the prosperity and palaces of the patrons.  Related Paintings of Giorgione :. | Portrat einer alten Frau | Portrait of a Young Woman | Scenes from the Life of the Virgin s | The Three Philosophers | The three philosophers |
Related Artists:
Pinturicchio
Italian Early Renaissance Painter, 1454-1513 was an Italian painter of the Renaissance. He was born in Perugia, the son of Benedetto or Betto di Blagio. He may have trained under lesser known Perugian painters such as Bonfigli and Fiorenzo di Lorenzo. According to Vasari, Pinturrichio was a paid assistant of Perugino. The works of the Perugian Renaissance school are very similar; and paintings by Perugino, Pinturicchio, Lo Spagna and a young Raphael may often be mistaken one for the other.
Harmen van Steenwyck
Dutch Painter of still lifes, notably of fruit , 1612-1659
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.